Välkommen till ord och juvel
Alla bilder i reportaget är tagna av mig.
För konsthantverkaren Melanie Baker Hörnstein är yrket keramiker en livsstil. En livsstil som innebär ojämna inkomster och ensamarbete, men också att ständigt utvecklas i relation till leran som kan vara ett besvärligt material.
– Jag älskar det. I början tyckte jag det var jobbigt men det svåra är en del av processen och av hantverket. Man blir ödmjuk.

De rektangulära plastförpackningarna med lera påminner om gigantiska grå Jarlsbergsostar till formen. Melanie Baker Hörnstein skär av en bit lera från ett öppnat paket som ligger på bänken och knådar den som en degbit på ett runt gipsfat som drar överflödig fukt ur leran. När den är färdigknådad sätter hon sig vid drejskivan, lägger en handduk i knät och doppar fingrarna i en plastburk med grumligt vatten. En rund spegel, prickig av lerstänk, hänger på väggen framför henne. Det är ett klassiskt keramikerknep för att kunna se föremålet på skivan från alla vinklar utan att behöva vrida sig.
Så lägger hon händerna runt lerklumpen, som en dirigent framför sin orkester.
Den ser lekande lätt ut, förvandlingen, från lerklump till krus med smäcker fot, vacker rondör på mitten och en helt perfekt proportionerlig öppning.
Hennes ansikte är på samma gång koncentrerat och avspänt.
Är det lycka jag ser?
– Jag tyckte inte alls om keramik i början men när jag kom på att jag kunde designa och formge saker blev det jätteroligt. Då tänkte jag ”nu jävlar ska jag bli bra på att dreja”. Så jag nötte och nötte och nötte.
Efter gymnasiet sökte sig Melanie till Mullsjö Folkhögskola för att lära sig måleri men lämnade det till förmån för den tredimensionella keramiken.
– Man blir ödmjuk inför hantverket. Jag bestämmer över leran men kan inte kontrollera exakt alla moment. Men ju längre jag hållit på desto bättre bemästrar jag den.
Hon tar fram ett litet skärverktyg.
– Det kallas beskickning. Då tar man bort överflödig lera och gör ett snyggt avslut.
Hunden Poppy slumrar i en luggsliten Chesterfieldfåtölj bredvid en bänk med vaser.

Efter Småland blev det keramikskolan i Lidköping. Utbildningen fokuserade på teknik och framställning av bruksgods.
– Men en mugg kan du kan bara utveckla till en viss gräns om du ska kunna hålla eller dricka ur den. På en skulptur kan du applicera saker.
Hon kunde inte se sig arbeta med bruksgods. Lerskärven, alltså ytan på en vas, är Melanies canvas på vilken hon kan måla och breda ut sig.
Men keramiken hade inte helt slagit rot i henne, modeintresset och nyfikenheten inför att skapa miljöer för teater och film ledde till att hon hoppade på en ny utbildning, denna gång till dekoratör. Efter utbildningen arbetade hon med butiksmiljöer, gallerier och event.
Sedan fick hon barn.
En sommarkväll för tolv år sedan då hennes dotter endast var tio dagar, trampade Melanie på en bålgeting. Hon hamnade i anafylaktisk chock och endast med Guds försyn och en ambulans i närheten slapp hennes tre barn att bli moderlösa.
Efteråt lade hon fokus på existentiell hälsa, det vill säga förmågan att tro på, ta vara på och känna mening med livet. Hon bestämde sig för att återuppta keramiken.
– Det är som att jag behövde göra den här konstiga resan via måleriet och dekoratörsuppdragen för att nå fram till mitt eget formspråk.
Men formspråket färgas också av annat. Hon ger mig ett snett leende.
– Jag hör ju att det låter helt kokobello men jag tror att mina olika konstnärliga uttryck i keramiken beror på att jag blir påverkad av en viss typ av energi. Det kommer en bild till mig när jag sitter och skissar eller i en dröm. Det är som att någon ger mig inspiration.
De mer ordningsamma uttrycken är hon övertygad kommer från en kvinna som levde på 1930-talet och som arbetade som keramiker i Stokes-on-Trent. Så värst kokobello är det nog inte, många konstnärer före Melanie har varit spirituella till exempel Hertha Hillfon, Mark Rothko och Georgia O’Keeffe.


Det är en förmån att ha en egen keramikverkstad, hemma dessutom, samtidigt som det kan bli en smula ensamt. Därför värdesätter Melanie gemenskapen och utbytet med de andra medlemmarna inom Konsthantverkarna, Sveriges största konsthantverkskooperativ.
Enligt Konsthantverkarnas antagningskriterier ska medlemmarnas arbete ”hålla en hög konstnärlig och hantverksmässig kvalitet” och ”ha en särart som tillför föreningen något nytt”. Granskningsrådet tittar på utförande, detaljer och helhet. På teknikerna som använts och om de är avancerade.
– Melanies särart är att hon jobbar med glasyrer som hon själv tagit fram, till exempel kristallglasyrer, säger Hanna Grill, VD och konstnärlig ledare för Konsthantverkarna.
Hon skapar skulpturala objekt där det bara finns en av varje. Runda, bulliga former. Rena linjer och ofta stora objekt som är komplicerade att tillverka, fortsätter Hanna Grill som sist de talades vid förmedlade kundönskemål om stora skålar och fat.
Melanie går gärna önskemålen tillmötes så länge hon själv får bestämma utformningen. Stora fat är utmanade att dreja, en stor öppning slår sig lätt, alltså blir skev.
Hon blandar stengodslera med en annan lertyp som kallas chamotte för att få fram en lermassa med exakt den textur hon vill ha.
– Till mina vaser använder jag finmald chamotte men till faten väljer jag en grövre lera som tål mer.
Det är i bränningen det avgörs. Till 95% brukar Melanie veta hur föremålet kommer se ut när hon lyfter ur det ur brännugnen men glasyr består av glasmassa och i glas kan det bli spänningar och uppstå blåsor. Några gånger när hon öppnat luckan till ugnen har hon mötts av insikten att hon varit för snål med glasyren.
– Har man riktig otur ser man nästan lerskärven igenom glasyren. Då får jag pensla eller spruta på mer glasyr och bränna om och hoppas på det bästa, för det finns alltid en risk med att bränna om. Det kan spricka, det kan slå sig.
Det som inte går att rädda hamnar i lämpligt kärl på återvinningsstationen. Nuförtiden händer det sällan att det går så illa att något måste kastas.
– Om det sker är det alltid inför en utställning då man redan är pressad. Som keramiker måste man ha gott om tid. Det funkar inte att sitta på natten ”och göra det sista” inför en utställning. Det är för många tidskrävande steg i keramiken.
Arbetet som konstnär är än idag mer av en livsstil än ett nio-till-fem-jobb eftersom inkomsterna varierar kraftigt. I Konstnär – oavsett villkor? ett betänkande från Kulturdepartementet 2018, konstaterar man att få kan försörja sig på sitt konstnärskap.
Sjukpenning, föräldrapenning och pension som går att leva på förblir en vacker dröm för många.
– Det kan komma in 60 000 kronor en månad och 5 000 kronor en annan. Men på något sätt har det funkat, knock on wood.
